Biljud, babylycka och Nobelfestliga finaler!
Ännu en vecka har svischat förbi, och nu är vi så nära 2026 att jag nästan kan känna doften av spansk sol! Men först, låt oss prata om det som verkligen räknades:
Puman har landat (och jag med)!
Min käre, trogne vän Håkan åker på välförtjänt semester, och vad gör han? Han lämnar över nycklarna till sin bil! Jag är så lycklig att jag nästan börjat gråta lyckotårar – det är det här som är äkta vänskap, mina vänner! Nu är det jag och Puman (bilen, alltså!) som intar vägarna. Se upp, för nu blir det åka av!
Borrande barnmorskor och borta blåslampor
Måndag till Onsdag var en ljudterror. Inne på expeditionen lät det som om de anställt ett gäng borrare vars enda mål i livet var att bevisa att jorden är platt genom att ta sig rakt till Kina. Klockan 07:17 drog cirkusen igång. Min blick under dessa dagar kan bäst sammanfattas som: ”Var i hela fridens namn har jag mina hörselkåpor, och är det för sent att anmäla detta som ett brott mot mänskligheten?” Tre dagar i Jorden gjorde att kram-abstinensen blev akut. Jag lever på kramar, och Jorden är tydligen en kramfri zon!
På måndagen hann jag dock med ett besök hos äldsta dottern. Nu håller vi alla tummar och tår (och kanske till och med tåkotorna) för att den här lilla knodden snart gör entré. Kom igen, lillan!
Lucia, larm och lättnad!
Torsdagen bjöd äntligen på ett andningshål! Anpassad grundskolas Lucia-tåg var så fantastiskt. Lite vemodigt var det, eftersom det var min sista gång på denna uppvisning. Men lugn – nästa år sitter jag i Lobosillo, dricker något gott och tittar på filmen jag spelade in. Jag har en stark känsla av att det kommer vara en mycket bra tradition.
Och som om inte det var nog med drama – som grädde på moset och en storstilad sorti, drog de igång brandlarmet! Alla ut på skolgården, vuxna som barn. Men AGr-eleverna tog det med ro och stämde upp i skönsång, ledda av Sofie. Ett litet spontant skolgårdskonsert under väntan på brandkåren – jag älskar det!
Den bästa överraskningen kom dock från Anna, som visade oss när det borrförsedda monstret, dvs. bilningsmaskinen, äntligen åkte iväg! Frihet! Och tack till Johanna som nästan skötte mitt jobb perfekt (ansvarig för pepparkakorna!), det är det som kallas delegering! Kvällen avslutades med ett julbord med Nordost 3 på Radison Blu Scandinavia – en värdig avslutning på borrandets era.
En nobel final och hjältar i köket
Fredagen var en känslomässig berg-och-dalbana! Först: mellanstadiets Lucia, en zen-liknande, mysig stämning som är den ultimata starten på dagen.
Sedan drog jag igång med… håll i er… min sista Nobelfest! Efter sex fantastiska (och ibland lätt kaotiska) år i denna ceremoniella tjänst, var det dags för finalen. Trots att ingen SO-lärare ville hålla det obligatoriska ”Varför firar vi Nobel?”-talet (jag väljer att se det som att eleverna redan har informationen tatuerad på hjärnbarken efter lektionerna), funkade det galant.
Och köket! Åh, min älskade kökspersonal! Trots att de saknade tre medarbetare kämpade de som de hjältar de är. Jag ryckte in som matuppläggare – det var som en militäroperation! Sedan ställde jag mig på utsidan och skapade ett löpande band för disken: Tallrikar och bestick sorterade så snabbt att diskmaskinerna måste ha fått hjärtklappning. Jag är så tacksam att jag kunde hjälpa till under min sista fest.
Det må ha blivit en ”Nobelmiddag” snarare än en ”Nobelfest,” men vilken eftermiddag! Elevrådet fixade allt med grace, och kökspersonalen var bäst. Jag är otroligt stolt! Nu får någon annan ta över. Nästa år sitter jag i Lobosillo och njuter! Jag saknar bara det där gemensamma fotot på pristagarna – de lever dock kvar i mitt hjärta.
Puman-chaufför och pynt-paus
Lördag var en välförtjänt dag i vila, både för kropp och själ, efter att bilningsstressen satt sina spår. Jag agerade dock chaufför åt yngsta dottern till ett Taylor Swift-event på Ringön. Gör man så gärna, det är sen gammalt! Söndagen bjöd på halvvila med det oundvikliga: tvättstugan. Jag har även börjat rensa ut mitt julgranspynt åt äldsta dottern. Inga granar för mig de första åren i Lobosillo, så jag bjuder gladeligen på mitt glittrande arv.
En stressig vecka som slutade i ett skönt, rent och julpyntsfritt lugn. Vilken befrielse!