Det ser ut att bli det rörigaste valet i mannaminne. Saker jag trodde var självklara i det här landet visar sig vara lika stabila som en Ikeamöbel utan skruvar. Ibland känner man bara för att skita i allt. På vem kan man ens tro längre?
Nu är besluten fattade. Som vi alla befarade valde Socialdemokraterna att haka på Tidölaget i frågan om migration och de fullkomligt hjärtlösa tonårsutvisningarna. Kvar i opposition står Miljöpartiet, Centerpartiet och vi i Vänsterpartiet. ”De små”, som de stora elefanterna älskar att raljera över. De tycker att vi får för mycket inflytande, men i själva verket verkar det vara de stora partierna som helt övergivit idén om representativ demokrati. Det känns som om de drömmer om ett amerikanskt system – ett tvåpartisystem där alla tycker likadant och där Trump är ledstjärnan. Allt ska kokas ner till en grå sörja av auktoritära tendenser.
Partipiskan viner så det viner i öronen. Och att kritisera S? Jösses, det tar på krafterna. Motståndet är kompakt, grabbigt och genomsyrat av härskartekniker. Man kallas ”hysterisk”, ”överdriven” eller får höra att man inte förstår sitt eget bästa. Och det bästa av allt: jag anklagas för att göra ”Jimpan” till statsminister bara för att jag har mage att stå upp för mina värderingar? Ursäkta mig, men vem är det egentligen som är känslostyrd här?
Lojala sossar tycker att jag ska läsa deras partiprogram och sluta tjafsa. Men hur många svenskar lusläser egentligen kongressbeslut innan de går till valurnan? Varför förväntas just jag göra det när resultatet ändå blir detsamma? I min värld är det konsekvenserna som räknas. När Tidölaget backar för att opinionen vänder, då är det plötsligt vårt fel – vi som vågar kliva ur ledet. De är livrädda att vi ska ”stjäla” röster, men kanske borde de istället fundera på sin egen konsekvensanalys (eller totala brist på sådan).
Jag får höra att jag borde förstå att Ulf Kristersson ”åtminstone är lite bättre” än Jimmie. Det är ett bekymmersamt argument. För det första: Sluta oroa er. Åkesson kommer aldrig röstas fram till statsminister, han har ingen majoritet hur mycket det än skaver i SD-korridorerna. För det andra: Att hota väljare med ”den andre” anstår inte en demokrati. Det är sådant Putin sysslar med på sin gata i Ryssland. Jag har full rätt att rösta på det jag tror på: Politiken. Innehållet. Ideologin.
Faktum är att jag börjar strunta i partiernas taktiska spel. De säger en sak före valet och en annan efter. Är det demokrati att köpa grisen i säcken? Att låta ett parti (läs: SD) styra under bordet utan att behöva ta ansvar? Nej tack. Jag röstar på mänskliga värden. För mig handlar det om alla människors lika värde – på riktigt, inte bara som en fin fras i ett första maj-tal.
Och så har vi tonårsutvisningarna. Det gör mig uppriktigt illamående. Intellektuella, advokater och professionella ropar i högan sky: ”Det här kommer göra situationen värre!”, ”Det avhumaniserar Sverige!”. Rädda Barnen, polisen och jurister varnar, men regeringen och deras medlöpare håller för öronen.
Vi borde vara tacksamma för alla de som flyttat hit och bidragit med miljarder till vår välfärd sedan 60-talet. Det är de som driver restauranger på landsbygden, som tar de svåra passen i vården och som ser till att Sverige inte stannar. Landsbygden skulle dö utan invandring. Samtidigt sitter Elisabeth Svantesson och tömmer ladorna för att ge skattesänkningar till de som redan har sitt på det torra, medan sjuka och pensionärer får betala kalaset.
Om 70 år beräknas Sveriges befolkning vara halverad. Vem ska ta hand om oss då? De karriärister som politikerna helst lyssnar på? Om man istället lyssnade på de 1,5 miljoner människor som tjänar under 22 000 i månaden – de som jobbar deltid, på timme och som nu riskerar utvisning på grund av orimliga försörjningskrav – då skulle man få helt andra svar.
Vad jag röstar på? Det är min ensak. Men från och med nu tycker jag vi fokuserar på innehållet. Jag vill ha politiker som vågar stå fast vid sina program även efter valet. Hellre omval än hemliga agendor och smutsiga kompromisser som ingen känner igen sig i.
Det här är min berättelse. Jag är ingen politiker, bara en vanlig människa med ett hjärta som sitter till vänster. Och jag tänker använda min röst den 13 september.
