Nä, det är inte kaffe, blodtryckssänkande eller sommarledigheten som håller lärarna på rätt sida om den tunna linjen som utgör gränsen för psykisk ohälsa och sunt leverne.
Det är dina kollegor som kastar in dig i ringen igen efter att du åkt på pedagogiska smällar.
Det är dina kollegor som lyssnar på dig i fikarummet när du behöver kräka ur dig ångest, förtvivlan och frustration.
Det är dina kollegor som kommer med en kopp när det kör ihop sig och dina nerver är i desperat behov av kaffe.
Det är dina kollegor som snabbt plockar fram ett lektionsförslag när kommunen snott all din planeringstid.
Det är dina kollegor som tar din rastvakt när du inte sett fikarummet sen kvällsmötet för tre veckor sedan.
Det är dina kollegor som du kan skratta tillsammans med. Även om det är hysteriska skratt till gränsen på symptom på vansinne så gör de gott.
Det är dina kollegor som du gråter ut hos när föräldrarmobben, diagnoserna och kaffeautomaten bråkar med dig.
Det är kollegorna som förstår dig när resten av världen tycker att du är en gnällspik som går omkring med en alldeles för stor offerkofta.
Det är kollegorna som håller dig frisk, på banan och i stridbart skick.
Så se för sjutton till att vårda dina kollegor.
Tänk om kommunen kunde begripa det istället för att de ska effektivisera de kollegiala samarbetena för skolutvecklande åtgärder i en ekonomisk kontext.
Kollegialt lärande är inte värt ett öre så länge den kollegiala samvaron haltar. Du behöver snacka skit över en kopp kaffe med dina kollegor utan att fylla i kommunens mötesblanketter.
Glöm inte att hylla en kollega idag. (och imorgon, dagen efter det och alla dagar ever after). Av ”Skrivbordspedagogen, för en bättre arbetsmiljö”
