Att ha upplevt Bali 1989, innan den stora massturismen verkligen ritade om kartan, är något helt unikt. 

När mitt hjärta stannade kvar på Gudarnas ö

Den 15 mars 1989 lämnade jag Sydney. Australien var fantastiskt, men jag behövde en ”avstickare”. Jag visste inte då att denna lilla avstickare skulle bli ett kapitel i mitt liv som jag aldrig, inte ens trettio år senare, skulle ångra. Med mig hade jag Irené från Nederländerna, en vänskap född på resande fot.

Kuta Beach: En intensiv start

Vi landade i Kuta och checkade in på Segara Beach Inn för den hisnande summan av 6 000 rupier per natt (ungefär priset av en kopp kaffe idag!). Kuta var livligt, fyllt av neonljus på Bagus Pub och TJS. Men ärligt talat? Det var lite för mycket av det goda. Vi stannade bara i två nätter – mitt sökande efter det ”äkta” Bali drog mig vidare.

Ubud: Där själen fann ro (och aporna fann våra saker)

Den 17 mars rullade vi in i Ubud, Balis kulturella hjärta. För 7 000 rupier natten blev Agus Losmen vårt hem.

Ubud på 80-talet var en dröm av konstnärsbyar och smaragdgröna risfält. Vi kastade oss rakt in i Monkey Forest – där man får lära sig snabbt att apor inte har någon respekt för personlig integritet eller solglasögon! Kvällen kröntes av den hypnotiska Kecak-dansen, där män i en cirkel skapar rytmen med sina röster. Att se Firewalk – där dansare går barfota på glödande kol – fick det att isa i magen av beundran.

Visste du? Kecak-dansen kallas ofta för ”Ramayana Monkey Chant” och är faktiskt inte uråldrig, utan skapades på 1930-talet som en blandning av balinesisk ritual och drama.

Vi tog en rejäl långpromenad som hade fått vilken modern hälso-app som helst att explodera av stolthet: Ubud – Pejeng – Goa Gajah – Peliatan – Pengosekan – Ubud. * I Pejeng besökte vi Pura Penataran Sasih och det fascinerande ”The Crazy Buffalo Temple”. Där stod han: statyn av Bima med sina… ja, låt oss säga imponerande sex penisar. En syn man inte glömmer i första taget!

• I Goa Gajah (Elefantgrottan) klev vi in genom det uthuggna demonansiktet – en plats byggd redan på 1000-talet för meditation.

Solnedgångar och kungliga palats

Resan gick vidare mot Candidasa. När solen sjönk ner i havet där blev jag helt stum. Det var som om himlen stod i brand, fast på det mest rofyllda sätt man kan tänka sig.

I Bangli bodde vi på Artha Sastra Inn. Tänk dig känslan: vi sov i det gamla palatset som tillhört den siste kungen av Bangli! Det drevs av hans dotterdotter och hennes man. Det var inte bara ett pensionat; det var som att kliva rakt in i en balinesisk saga.

Modertemplet och vulkanens kraft

Den 24 mars fick vi uppleva något unikt: den stora ceremonin i Besakih, Balis modertempel som vilar på sluttningen av den mäktiga vulkanen Mount Agung.

Vulkanen är inte bara ett berg för balineserna, den är världens mittpunkt. Efter det katastrofala utbrottet 1963, då över tusen människor dog, hålls dessa ceremonier för att blidka gudarna och be om att marken ska hålla sig stilla. Att stå där mitt i folkmyllret, doften av rökelse och de färgstarka offren, var en nästintill religiös upplevelse för oss också.

341 trappsteg och ett risfält (eller två)

Vi fortsatte norrut. Vid Lake Batur badade vi i varma källor och i Penulisan besteg vi Balis högst belägna tempel (1 716 m.ö.h.).

Jag räknade varje trappsteg: 341 stycken. Mjölksyran var värd varje sekund för utsikten!

Resan bjöd också på dramatik. Den 26 mars åkte vi av vägen och hamnade – mitt i ett risfält! Men på Bali är man aldrig ensam. Lokalbefolkningen dök upp som från ingenstans och hjälpte oss upp med ett leende. Senare var vi med om en bilolycka, och då fick jag lära mig den balinesiska livsfilosofin:

”Hade du inte varit här, hade det aldrig hänt.” Ett lite drastiskt sätt att säga ”välkommen”, men det finns en märklig logik i det!

Lovina: Där tiden stannade och kärleken började

När mina vänner reste vidare den 4 april valde jag att stanna. Det var nu det riktiga äventyret började. Jag checkade in på Susila, där jag varje morgon möttes av doftande te och färsk frukt på min egen veranda.

Jag slutade vara turist och blev en del av vardagen. Jag träffade Nyoman. Vi åkte motorcykel med vinden i håret, åt på enkla warungs längs vägarna och gick på utomhusbio på stranden under en stjärnklar himmel. En morgon i mitten av april, innan solen ens gått upp, åkte vi ut på det spegelblanka vattnet och snorklade med vilda delfiner. Det var ren magi.

Den 16 april 1989 lämnade jag Bali. Jag var helt säker på att jag snart skulle komma tillbaka till mitt paradis. Livet ville annorlunda och vägarna förde mig åt andra håll, men en del av mig står fortfarande kvar där på stranden i Lovina och ser solen gå ner.