Om du någonsin undrat hur det känns när en hel by exploderar i ren livsglädje, då måste du uppleva våra Festividades Patronales. För mig är det här inte bara en tradition – det är årets absoluta höjdpunkt där himmel och jord möts i en doft av rökelse, mat och krut.
En fest som aldrig vill ta slut
När juni rullar in över Murcia-slätten förändras luften i Lobosillo. Det är som om hela byn håller andan innan startskottet går. Vi pratar inte om en liten hembygdsgårdsträff, vi pratar om en enorm folkfest som sträcker sig över flera dagar!
Det börjar ofta med La Diana Floreada. Tänk dig att bli väckt tidigt på morgonen av en hel mässingsorkester som tågar genom gränderna. Istället för att dra täcket över huvudet flyger jag upp, för jag vet att nu är det igång. Från den stunden tystnar musiken knappt förrän i juli.
Mina två beskyddare: San Antonio och San Pedro
Jag bär med mig en djup vördnad för våra två titaner som vaktar byn:
- San Antonio de Padua (13 juni): Han är mitt go-to-helgon när livet trasslar till sig. Behöver jag hitta något borttappat eller söker jag lite extra harmoni i hjärtat? Då vänder jag mig till honom. Att se hans staty bäras ut, omgiven av blommor och folk som sträcker fram ”San Antonios bröd”, fyller mig med en sån otrolig trygghet. Det brödet är inte bara mat; det är en symbol för att vi tar hand om varandra.
- San Pedro Apóstol (29 juni): Han är klippan, fiskaren med himmelrikets nycklar. När vi firar San Pedro känns det i hela kroppen – det är kraftfullt och högtidligt. Det är han som knyter ihop säcken och ser till att vi är skyddade under resten av året.
Värmen som inte kommer från solen
Men det bästa med festen? Det är människorna. Den murcianska värmen handlar inte bara om de 30 graderna i skuggan, utan om hur befolkningen här i Lobosillo öppnar sina dörrar. Under våra verbenas (kvällsfesterna) finns det inga främlingar. Vi dansar under kulörta lyktor, delar tallrikar med michirones och skrattar så att det ekar mellan husväggarna.
När processionerna går genom gatorna och vi bär våra helgon på axlarna, då känner man en gemenskap som är så tät att den går att ta på. Vi visar vår tro med stolthet, men vi gör det med ett leende och en öppen famn. Det är en blandning av djupt allvar vid altaret och ett vilt jubel när fyrverkerierna lyser upp natthimlen över kyrktornet.
För mig är det här beviset: oavsett om det är småfolk i skogen eller mäktiga helgon i Spanien, så handlar allt om att fira livet och de krafter som vakar över oss.
Min hyllning till Lobosillo och våra beskyddare
”Nu börjar det kännas i luften igen – den där alldeles särskilda förväntan som bara vi som älskar Lobosillo förstår!
Snart fylls våra gator av musiken från La Diana, doften av blommor och krut, och det där varma sorlet som uppstår när vi alla möts under våra Festividades Patronales. För mig är dessa dagar årets hjärta.
Jag ser fram emot att återigen få vandra bakom San Antonio, han som hjälper oss att hitta det vi förlorat och påminner oss om att dela vårt bröd med varandra. Och jag känner en sådan stolthet när vi bär San Pedro, vår klippa med nycklarna till himmelriket, genom våra vackra gränder.
Men det som gör festen verkligt enorm är inte bara de vackra processionerna eller de sprakande fyrverkerierna – det är er värme. Det är gemenskapen vid våra verbenas, skratten över en tallrik mat och den öppna famn som bara befolkningen i Lobosillo besitter.
Må våra helgon vaka över oss, och må våra hjärtan vara lika öppna som våra dörrar under dessa magiska juninätter.¡Viva San Antonio! ¡Viva San Pedro! Och framför allt – ¡Viva Lobosillo!”
Mi homenaje a Lobosillo y a nuestros patrones
”¡Ya se empieza a sentir en el aire! Esa ilusión tan especial que solo los que amamos a Lobosillo entendemos.
Pronto nuestras calles se llenarán con la música de la diana, el olor a flores y a pólvora, y ese murmullo cálido que surge cuando todos nos unimos en nuestras Festividades Patronales. Para mí, estos días son el corazón del año.
Estoy deseando volver a caminar tras San Antonio de Padua, el que nos ayuda a encontrar lo perdido y nos recuerda la importancia de compartir el pan. Y siento un orgullo inmenso al ver a San Pedro Apóstol, nuestra roca con las llaves del cielo, recorriendo nuestros bonitos rincones.
Pero lo que hace que esta fiesta sea verdaderamente grande no son solo las procesiones o los castillos de fuegos artificiales… es vuestra cercanía. Es la alegría en nuestras verbenas, las risas compartidas ante un buen plato de comida y ese abrazo abierto que solo la gente de Lobosillo sabe dar.
Que nuestros santos patrones nos protejan y que nuestros corazones estén tan abiertos como nuestras puertas en estas mágicas noches de junio.
¡Viva San Antonio! ¡Viva San Pedro! ¡Y sobre todo… VIVA LOBOSILLO!”