Marie, vi måste prata om den 24 mars 2023. Det var dagen då universum bestämde sig för att jag behövde en ordentlig uppgradering i mitt liv. Innan dess var vi bara två personer som artigt bytte fraser på skolan och Willys. Jag minns hur du dök upp i luckan och beställde din Frappuccino – och handen på hjärtat, jag har fortfarande inte vågat smaka den där glassiga sörjan. Jag håller mig till mitt hederliga kaffe, precis som vi från 60-talet ska!
Men så kom Vanessas våffelfest, och där föll jag pladask. Inte för våfflorna, utan för dig. Vi skrattade så att vi nästan satte sylten i halsen, och sedan dess har vi varit oskiljaktiga.
Vi har hunnit med en hel del galenskaper sedan dess:
- Trollhättan: Där vi andats landsluft och skapat minnen som inga molntjänster i världen kan rymma.
- Lobosillo: Herregud, Marie… Vi måste prata om din insats vid renoveringen. Om vi ska vara helt ärliga (och det ska vänner vara) så suger du faktiskt på att bygga ihop lådor. Jag tror instruktionsboken grät när du tog i den. Men! När det kommer till att blanda betong, då är du en naturbegåvning. Du är nog den enda jag känner som kan se elegant ut med en murarslev i högsta hugg.
- Köttbullecafét: Ja, vi har till och med överlevt en middag där. Det säger allt om vår vänskap.
Men skämt åsido, Marie. Du är så mycket mer än bara roliga utflykter och misslyckade IKEA-lådor. Du har funnits där i vått och torrt. Du har lyssnat på mitt tjat, öppnat mina ögon när jag varit blind och fått mig att växa som människa. Som vi 60-talister brukar säga: vi är härdade av livet, men med dig vid min sida känns allt lite lättare och betydligt roligare.
Att få kalla dig min vän är en av de bästa sakerna som hänt mig. Jag ser fram emot alla framtida tokigheter, fler betongprojekt (men kanske inga fler lådor?) och att få fortsätta skratta med dig tills vi blir minst hundra.
Tack för att du är du. Jag älskar vår vänskap!