Var tid har sin skönhet – men kroppen kör sitt eget race
“Var tid har sin skönhet”, säger man ju. Och mitt liv? Ja, det är spännande, kärleksfullt och alldeles, alldeles underbart. Men min kropp verkar ha missat memo:t.
Klimakteriet kom med blandade känslor. Skönt att slippa menstruationen – äntligen! Och i jämförelse med andra? Jag har haft det ganska lätt. Jag är varm, men inte kokande, och fryser nästan aldrig. 40 grader i Spanien på sommaren? Bring it on.
Men kroppen… åh kroppen… den kör sitt eget rockband. Urinläckage när jag skrattar eller nyser (hej, spontankonsert i byxorna!), knakande leder som låter som en gammal trappuppgång, och att plocka upp något från golvet har förvandlats till ett äventyr värdigt Indiana Jones. Promenader i rask takt? Ha! Nu gungar jag fram som en pingvin. Och soffan… den är lika förlåtande som den är lömsk – hoppa i är en fröjd, men att ta sig upp igen kräver en mindre expedition med karta och kompass.
Och ändå, trots allt det här, mår jag fantastiskt och barnasinnet är kvar där någonstans. Men små saker kan ändå förstöra en hel dag: ett knak här, ett litet “oops” där, och plötsligt undrar jag varför jag inte bara har installerat hiss i huset.
Men vet du vad? Jag skrattar åt det. Jag skrattar åt kroppen, åt knaken, åt varje litet moment som gör mig påmind om att jag lever. För livet är underbart, även om kroppen ibland har sina egna idéer om hur man tar sig fram.
