Ännu en vecka avklarad och jag närmar mig flytten som om jag vore med i ett långsamt men dramatiskt avsnitt av “Det stora livsprojektet”. Nu är det bara 33 veckor kvar tills jag får kasta mig ut i solen i Lobosillo på heltid. Jag tror att ingen riktigt förstår hur mycket jag längtar—det handlar inte om att fly från människorna här, utan mer att fly från vädret som verkar ha fastnat i “grå filt”-läge. Jag menar, lite sol några timmar om dagen kan väl inte vara för mycket begärt?
Veckan som passerat har varit en berg- och dalbana av känslor.
På jobbet har bilningen fortsatt. Jag och min kollega har flyttat runt som kontorsnomader—från Jorden till Olivers kontor—och varje gång vi tror att oväsendet är över så börjar det om igen, som en dålig skräckfilm där monstret aldrig dör riktigt.
Jag hann också med ett kort men intensivt elevrådsstyrelsemöte. De är verkligen fantastiska—som små stormvindar av energi, åsikter och charm.
Köksmästaren förtjänar dessutom en applåd denna vecka, särskilt i fredags när han bjöd på köttbullar med potatis, brunsås och lingonsylt. Det var nästan så att man glömde ljudet från bilningen.
Kollegorna har skött sig förvånansvärt bra. Lite färre kramar än jag hade hoppats på, men jag lyckades ändå samla ihop några stycken per dag. Man får ta vad man får!
Hemma går det också framåt: en bokhylla är nedmonterad, ytterligare en låda packad. Andra advent firades i tvättstugan—var annars?—och sedan med pepparkakor. Hur kunde jag glömma hur gott pepparkakor är? Det borde nästan vara olagligt.
Barnbarnet låter fortfarande vänta på sig. Verkar som att hen tycker att det är riktigt mysigt där inne. Själv drömmer jag om förlossningar nästan varje natt numera. Undrar om det är ett tecken… eller bara min hjärna som försöker förbereda sig på dramatik.