Här framgår min totala avsky för vinter och snö – och längtan till Lobosillo lyser säkert igenom
Jag gick ut 06:30 i morse. Inte frivilligt. Inte för att njuta av frisk vinterluft. Utan för att gräva fram bilen ur snön som om jag bodde i en igloo och inte i Västra Götaland. Det snöade från alla håll, uppifrån, från sidan och säkert lite underifrån också. SMHI hade redan hunnit dela ut både gul och orange varning, vilket i praktiken betyder: ”Lycka till. Vi har gett upp.”
Efter en heroisk insats där jag skottade, halkade, muttrade och ifrågasatte alla mina livsval, lyckades jag till slut få fram bilen. Precis när jag satte mig bakom ratten, redo för kamp mot trafikkaos, spårvagnsstopp och snövallar i manshöjd – då kom beskedet:
”Du kan arbeta hemifrån idag.”
Jaha. Tack. Perfekt timing.
Så i stället för att sitta fast i trafikstockningar tillsammans med halva Västsverige, gick jag in igen. Blöt. Kall. Bitter. Och började jobba hemifrån. Problemet med att arbeta hemifrån är dock inte tekniken, snön eller vädret – utan jag själv. För när jag jobbar hemma får jag orimligt dåligt samvete över exakt allt. Tar jag en paus? Då jobbar jag egentligen inte tillräckligt. Sträcker jag på benen? Då borde jag svara på ett mejl till. Andas jag? Misstänkt ineffektivt.
Under tiden fortsatte snökaoset där ute. Spårvagnar ställdes in. Tåg gick – men mest i teorin. Vägar plogades, men snön vann ändå. Myndigheter uppmanade folk att inte ge sig ut i trafiken om man inte absolut måste, vilket är ett väldigt rimligt råd i ett land där snön återkommer varje år och ändå alltid kommer som en total överraskning.
Mer snö var på väg. 10–15 centimeter. Lokalt upp mot 25. Vind. Drivor. Eventuellt samhällskollaps. Allt enligt plan.
Och mitt i allt detta sitter jag och drömmer mig bort. Bort från snöskyfflar, vinterdäck, orange varningar och dåligt samvete-pauser. Jag drömmer om Lobosillo i Spanien. Sol. Torr mark. Ett klimat där väderleksrapporter inte låter som krisberedskap. Ett liv utan frågan: ”Har jag tillräckligt mycket grus hemma?”
Vintern kan få behålla Sverige.
Jag längtar söderut.