Hösten 2003 – min resa till Galicien
Hösten 2003 fick jag en möjlighet som skulle komma att bli ett av de där minnena som stannar kvar långt efteråt: att resa till Galicien, Spaniens nordvästra hörn, och tillbringa tid i staden Ferrol tillsammans med elever från Kålltorpsskolan. Det var en resa som gav mig nya perspektiv på både landet, språket och människorna.
Första mötet med Ferrol
Ferrol tog emot mig med en blandning av havsvind, historia och en särskild sorts vardaglighet som jag minns tydligt än idag.
Staden ligger vid Atlantkusten och är känd för sina skeppsvarv och sin marina historia. Här möts hav och stad på ett mer robust sätt än i många andra delar av Spanien – vågorna slår hårdare, vinden är friskare och atmosfären känns genuin, lite rå och väldigt äkta.
För mig kändes det som att komma till ett Spanien som få turister ser, och det gjorde upplevelsen ännu mer värdefull. Sen ska vi inte prata om maten, wow.
Att bo hos en kollega
Vi bodde hos värdfamiljer, vilket var en av de mest minnesvärda delarna av resan. Jag bodde hemma hos Jaqueline och hennes sambo. Jag minns första kvällen – nervositeten, den varma välkomnandet, och hur snabbt allt kändes naturligt. Att få kliva rakt in i någon annans vardag gav resan en helt annan tyngd än ett vanligt besök.
Doften av kaffe, kvällssamtalen i soffan, skratt som blandades med försök att förstå dialekten och de första orden på galiciska, språket som talas i regionen och som påminde lite om portugisiska – allt det blev en del av min resa.
Dagarna i skolan
Vi tillbringade mycket tid på en lokal skola, där vi deltog i lektioner tillsammans med eleverna.
Jag minns känslan av att kliva in i klassrummen, höra sorlet innan lektionerna började, och snabbt inse att trots olika språk och kulturer kändes ungdomarnas vardag märkligt bekant.
Vi satt med på lektioner, arbetade i grupper, jämförde våra sätt att studera och skrattade åt missförstånd som uppstod i mötet mellan våra språk. Det var ett utbyte – inte bara av kunskap, utan av liv.
Utflykt till Santiago de Compostela
En av höjdpunkterna var utflykten till Santiago de Compostela, en stad med nästan sagolik stämning.
Jag minns hur det kändes att vandra genom de gamla stenlagda gatorna, där varenda hus verkade bära på en historia. Katedralen – slutmålet för den berömda pilgrimsleden El Camino – stod där mäktig och stillsam, och det fanns en känsla av andakt i luften, även för oss som bara var på besök.
Det var något särskilt med Santiago, något som gjorde att man talade lite tystare, gick lite långsammare och tog in allt med större eftertanke.
A Coruña – hav, kultur och utsikt
Vi besökte också A Coruña, en stad med en annan energi än Ferrol.
Havet kändes närvarande även här, men staden var livligare, mer modern och med en storstadskänsla. Jag minns promenaden längs kustlinjen och hur vi såg Herkulestornet – den romerska fyren som än idag står som ett av stadens mest ikoniska landmärken.
A Coruña gav oss kontrasten: historiskt men samtidigt pulserande, en stad som levde med ett öga mot havet och ett mot framtiden.
Vad resan gav mig
När jag ser tillbaka på hösten 2003 är det inte bara platserna jag minns – det är känslan av att lära känna ett annat Spanien än det jag tidigare föreställt mig.
Det var mötena, vardagen, människorna, eleverna, skolan, skrattet, språket och de små ögonblicken som gjorde resan speciell.
Jag reste hem med nya erfarenheter, nya vänskaper och en ny förståelse för hur olika delar av samma land kan kännas som helt olika världar.
Det är ett minne som fortfarande värmer – en bit av mitt liv som jag är tacksam att jag fick uppleva.