Nobelfesten som ”bara” blev en Nobelmiddag… och min ljuva sorti!
Slutet gott, allting gott – Efter sex ljuvliga år!
Kära vänner, nu är det slut på cirkusen! Efter sex fantastiska (och ibland lätt kaotiska) år i Nobelfestens tjänst, tillsammans med mina briljanta medkämpar i elevrådet, var det dags för den stora finalen! Och vet ni? Trots lite kosmetiska utmaningar funkade det galant!
Vår budget var, låt oss säga, ”intim”. Vi fick hålla tillbaka på pyntet – typ allt pynt utom dukarna (som var det enda vi hade råd med!) – men vi glödde på ren viljestyrka och kreativitet. Mindre pynt, mer själ!
SO-lärare, budgetryck och diskodrottningen!
Angående den intellektuella biten: Ingen SO-lärare ville ställa upp och hålla det obligatoriska ”Varför firar vi egentligen Nobel?”-talen. Jag väljer att tro att våra elever är så intelligenta att de redan hade den informationen tatuerad på hjärnbarken efter lektionerna. Problemet löst!
Köket, åh, mitt älskade kök! Tack vare den ”intima” budgeten igen saknades tre kollegor. Men vad gör man inte för sina matgäster? Jag fick rycka in som en matuppläggningsninja! Det funkade som smort, och alla fick sin mat.
Och för att toppa detta? Jag tog mig an det ärofyllda uppdraget att vara diskodrottningen vid disken, sorterandes tallrikar så alla kunde slutföra måltidsupplevelsen i tid. Jag lever för den där känslan av att få sätta klorna i ett berg av smutsig keramik!
Dansgolvets mysterium och hjältarna i köket
Dansen efter maten uteblev, vilket var synd för de danssugna. Vad det berodde på är ett mysterium som Nobelkommittén skulle ha svårt att lösa. Knappast personalbrist, då lärarkåren var misstänkt fåtalig under städningen.
Men här vill jag lyfta fram de sanna stjärnorna! Ett enormt tack och all kärlek till vår biträdande rektor och EHT-personalen som kavlade upp ärmarna och hjälpte till med städmiraklet!
Trots att festen landade i en ”Nobelmiddag” istället för en ”Nobelfest”, blev det en toppeneftermiddag! Jag är oerhört stolt över elevrådet som fixade detta med sådan grace, och kökspersonalen som körde på som hjältar trots underbemanning. Ni är bäst!
Sista versen!
Nu får någon annan ta stafettpinnen! Nästa år? Då sitter jag i Lobosillo, dricker något gott och njuter av varje sekund.
Min största saknad är att det inte blev något gemensamt foto på Nobelpristagarna, men jag minns dem i mitt hjärta.
Tack för dessa år! Puss och kram! ❤️
