Om ni undrar varför jag går med ett snett leende och en blick som stirrar in i evigheten, så är det för att jag precis har överlevt den sista veckan före jullovet. Det här är min berättelse om dagarna innan jullovet i skolans tjänst.
Morgonpigg? Nej, morgon-besatt.
Min vecka började innan solen ens funderat på att gå upp. För att täcka upp för min kollega började jag jobba klockan 06:10 med att kontrollera vilka som eventuellt var frånvarande. När klockan sedan slog 17:30 och jag äntligen fick stämpla ut efter mitt ordinarie pass, kändes det som om jag hade jobbat ett helt år på en enda dag. Jag har sagt god morgon till vaktmästaren innan han gått sin runda, jag har sett städarna gå hem – jag är i princip en fast inventarie nu.
Biträdande rektorernas stora kurragömma
Var var ledningen? Ja, inte i korridoren i alla fall. De satt i den heliga treenigheten: Möten, möten och åter möten. Det kändes lite som att styra ett sjunkande skepp medan kaptenerna diskuterade färgen på livbåtarna i ett ljudisolerat rum.
Krigszonen i korridoren
Det var inte direkt ”Stilla natt” där ute. Jag har mött elever som gjort allt – och då menar jag allt – för att bli sedda eller bara för att få se världen brinna lite. Hot och kränkningar haglade mot oss vuxna, och som grädde på moset (eller ska jag säga gulan på trottoaren?) fick jag parera för äggkastning. Det är något visst med att försöka bibehålla sin pedagogiska auktoritet samtidigt som man undviker flygande ägg.
Räddningen, kramarna och den stora finalen
Men vet ni vad? Mitt i allt detta kaos hände det magiska:
Kökspersonalen levererade ett julbord som fick mig att glömma mycket av det som hände. De är mina personliga frälsare.
Efter att ha skällt, medlat och parerat, fick jag plötsligt de där varma, mjuka kramarna från andra elever. Det är då man står där med gråten i halsen och inser att de faktiskt ser en, mitt i allt sitt eget stök.
Låg- och mellanstadiet julavslutning var helt fantastisk. Ren och skär glädje som tvättade bort veckans trötthet.
Min stora debut
När tystnaden till slut lade sig på fredagseftermiddagen och alla barnen gått hem, satte jag mig ner med mina underbara kollegor. Trots att min hjärna kändes som överkokt julgröt lyckades jag faktiskt skriva en låt till festen! Att få lyssna tillsammans med dem som stått i samma skyttegrav var den bästa medicinen.
Nu sätter jag mig i soffan och rör mig inte förrän på måndag då jag är tillbaka på skolan, men som solospelare.
