29 september – 3 oktober 2023
Den 29 september lyfte planet från Göteborg mot Alicante. Sol, förväntningar och ett rejält Excel-ark i huvudet. Jag och Izabella var på väg på husletarresa – den sortens resa där man både drömmer stort och försöker vara “rimlig”. Jag hade gjort min hemläxa, plöjt Idealista (Spaniens svar på Hemnet, fast med fler palmer och färre lister i ek) och bokat in ett gäng visningar. Nu var det dags att se om verkligheten höll måttet.
Första stoppet blev Redován, en liten stad vid foten av bergen, känd för sin dramatiska natur och sitt lugna tempo. Där tog vi en tapas på Restaurante San Carlos – för man kan ju inte fatta livsavgörande beslut på tom mage. Efter det styrde vi bilen mot Mula, en stad med moriskt arv, smala gator och mycket historia. Jag hade redan fått upp ögonen för Mula under en tidigare resa med Barre, så förväntningarna var… rimligt höga.
Två visningar stod på schemat, 16:00 och 16:30. Mula är fortfarande charmigt, men båda husen visade sig vara byggda mer på höjden än på bredden. Flera våningar, många trappor – och någonstans där började framtidsjaget (med knän och höfter) protestera lite. Kanske inte optimalt när man tänker “ålderns höst” och vill kunna gå runt med kaffekoppen utan bergsbestigarutrustning.
Vi stannade över natten på Hotel Alcázar i Mula, ett trevligt och hemtrevligt hotell som gjorde sitt jobb: gav oss vila och lite perspektiv.
På lördagen gick resan vidare mot La Paca, men först: frukost/näring/livsnödvändig energi på Bar Alaska. La Paca ligger lantligt, omgiven av natur och lugn – nästan lite vykortskänsla. Huset vi tittade på var mysigt, absolut, men två rum var i minsta laget om hela familjen skulle samlas. Och så var det den där altanen… nådd via en smal och brant trappa som kändes mer som ett hinder än en bonus.
Nästa stopp: Benferri. Här hade vi en visning bokad, men mäklaren dök aldrig upp. Spanien, alltså. Solen skiner, tiden är… flexibel. Någonstans här föll också en pollett ner: bergen är vackra, ja, men kanske lite väl omständiga i vardagen. Jag vill ju leva, inte planera varje inköpsrunda som en expedition.
Tillbaka till Redován för en visning klockan 16:00 – som slutade med att vi inte ens fick komma in. Huset var ockuperat. Där och då kändes det ganska klart: nej tack.
Natten tillbringade vi i Orihuela, på Servotel Palacio de Tudemir. Ett hotell med själ, historia och ett läge som gör att man faktiskt kan andas ut. Här trivs vi. Punkt.
Söndag. Fyra visningar planerade, men en blev avbokad – så tre kvar. Vi började i Los Ramos, mellan Orihuela och Murcia, ett lugnt område med närhet till stad men ändå landsbygdskänsla. Sedan vidare till Salinas y Arenales de San Pedro del Pinatar, där Izabella hade ett tydligt mål: bada i havet. Och det gjordes. Man måste ju väga upp husletande med livskvalitet.
Resan fortsatte till Cobatillas och avslutades i Los Cletos. Jag gillade både byn och huset – här fanns något. Men… uteplatsen låg på taket. Och ja, ännu en smal och brant trappa. Det började kännas som ett tema. Vi tog ännu en natt på vårt trygga kort, Servotel Palacio de Tudemir.
Måndag. Sista dagen. Nu eller aldrig-känsla. Antingen hittar jag det jag söker idag – eller så blir det en resa till.
Vi körde till Lobosillo för att titta på ett hus i Los Romeras. Mäklaren dök upp (alltid ett plus). Jag klev in – och det bara klickade. Huset talade till mig. På riktigt. Det var som om väggarna sa: ”Här är du hemma.”
Och där stod jag. Förlorad. Lycklig. Hemma.
Här vill jag bo.
