8–12 september
Den 8–12 september gav jag och Barre oss ut på det som bäst kan beskrivas som en byletarresa. För den oinvigde innebär det att man åker runt mellan olika byar, dricker kaffe på strategiskt utvalda barer och försöker avgöra: Kan jag tänka mig att leva här – och kommer de att stå ut med mig?
Jag hade redan bestämt mig. Ett hus någonstans mellan Alicante och Murcia, helst i Región de Murcia. Så långt bort från turisterna som möjligt. Jag vill leva det spanska livet, med det spanska folket – och gärna få vara byns enda tokiga svenska.
Mitt framtida liv ska levas på spanska. Kaffet ska beställas på spanska. Skvallret ska vara på spanska. Och jag vill absolut inte höra svenska, danska, engelska eller tyska medan jag sitter och njuter av min café solo. Livet: enbart på spanska.
Planen var enkel men ambitiös: många byar på få dagar. Mycket bil. Många barer. Och en avgörande fråga i varje by:
Hur blir vi mottagna?
Nyfikenhet? Värme? Eller den där blicken som säger “jaha… ännu en”?
Alicante – hyrbil och iväg!
Vi flög till Alicante, hämtade ut hyrbilen och styrde genast kosan mot Redován, en mindre by vid foten av Sierra de Callosa. Där tog vi första stoppet på Restaurante San Carlos – kaffe och tapas i skuggan. En bra start. Redován kändes lugnt, lokalt och på riktigt.
Mula – charmig men kanske för stor
Vidare till Mula, en historisk stad med slott, smala gator och cirka 18 000 invånare. På Bar Salazar blev vi väl mottagna, och stämningen var varm och nyfiken. Mula är charmigt, levande och trevligt – men kanske lite för stort. Svårt att bli hon den tokiga svenskan när det bor så många. Men Mula fick ändå en mental notering: tål att studeras vidare.
Bullas – kalla vibbar i vinets land
Kvällen avslutades i Bullas, känt för sina viner och sin vinproduktion. Här hade vi bokat Pensión San José. Efter att ha dumpat väskorna gick vi till Restaurante Flipper för middag. Och… nej. Här var vi inte välkomna. Det kändes. Så tydligt att man nästan kunde ta på det. Synd – för Bullas var en by jag haft stora förhoppningar på. Men magkänslan ljuger sällan.
Cehegín – frukost som räddade dagen
Tidigt nästa morgon rullade vi vidare. Frukost intogs på Tapasbaren Borneo i Cehegín, en vacker liten stad med ett historiskt centrum som klättrar upp längs berget. Frukosten var riktigt bra och Cehegín gjorde ett gott intryck – precis lagom mycket liv och charm.
Murcia – lunch enligt Barres inre klocka
Vi körde vidare mot Murcia stad och slog oss ner på Cafetería Martínez för lunch. Åker man med Barre är det viktigt att följa hans mycket exakta ät- och sovklocka. Missar man den, blir det konsekvenser. Murcia är stor, livlig och varm – både bokstavligt och bildligt – men inget alternativ för mitt byliv.
Cartagena – historia och havsbris
Efter att ha passerat flera byar som kändes helt övergivna landade vi i Cartagena, en stad med romersk historia, hamn, militärarv och dramatisk arkitektur. Vi bodde på Pensión Manolo och åt middag i deras matsal. En lugn och trygg kväll i en stad som bär på väldigt mycket historia.
Los Nietos – hav, engelsmän och fukt
Söndag morgon, tidig frukost och vidare mot Los Nietos, en liten kustby vid Mar Menor. Läget är fantastiskt – havet precis intill – men engelsmännen… de är många. Väldigt många. Killen på baren Cabrera förklarade att vintern är nästan helt öde medan sommaren är fullständigt kaotisk. Han avrådde dessutom från att bo här på grund av den höga fuktigheten vintertid.
Los Nietos ströks vänligt men bestämt från listan.
Orihuela och Novelda – nästan rätt
I Orihuela stannade vi för lite mat på Café La Pepa, trevligt och avslappnat. Sedan vidare till Novelda, känt för sin modernistiska arkitektur och helgedomen Santa María Magdalena som ser ut som något Gaudí kunde ha drömt ihop.
Vi checkade in på Residencia Pasaje, åt middag på plazan och promenerade runt i kvällsljuset. Mycket trevligt. Här skulle jag absolut kunna tillbringa tid – men… Novelda är stort. Väldigt stort. Och jag söker ju by, inte småstad.
Agost, Jijona och slutspurten
Sista dagen började i Agost, en keramikby med lång tradition. Vi åt på Bar Europa – stabilt, pålitligt och mättande.
Sedan bar det upp i bergen till Jijona, känt för sin turrón. Vackert, ja. Högt upp, absolut. Vägar som man helst inte kör i mörker – definitivt. På baren kände vi oss uttittade och inte särskilt välkomna. Jijona ströks från listan utan dramatik.
Ner för bergen igen, där Barre satt och drömde om att köra motorcykel (själv fokuserade jag på att överleva kurvorna). Till slut nådde vi Callosa de Segura, där vi åt på Bar Merendero Esther. Mycket gott – fyra av fem på Google. Att det inte blev full pott berodde enbart på toaletterna. Viktigt att vara konsekvent i sina recensioner.
Tillbaka till Alicante – och summering
Sista kvällen bodde vi på Hostal Meseguer i Alicante, åt en lätt middag och laddade för tidig uppstigning, bilinlämning och flyg hem till Sverige.
Har jag blivit klokare kring var jag vill bo?
Nej.
Men jag vet exakt var jag inte vill bo
Och det, mina vänner, är också ett steg framåt i byletarlivet
