Vissa städer besöker man. Andra följer med en genom livet. Barcelona tillhör definitivt den senare kategorin för mig. Det är en stad som rymmer både jubel, sorg, skratt, sniglar (ja, vi kommer dit) och väldigt mycket fotboll.
Första mötet: 1975, sniglar och Camp Nou
Första gången jag satte min fot i Barcelona var i december 1975. Jag var 13 år, fotbollstokig tös och fullständigt övertygad om att Camp Nou var världens centrum. Och på sätt och vis var det kanske det just då.
FC Barcelona på 70-talet var mer än bara ett fotbollslag. Det var en symbol för frihet i ett Spanien som fortfarande skakade av Franco-tidens sista år. På planen regerade Johan Cruyff – geniet, rebellen och frisyrikonen – som redan hade lett Barça till ligatiteln säsongen 1973/74 och fortsatt var lagets stora stjärna 1975. Att få kliva in på Camp Nou var för mig som att gå rakt in i en katedral, fast med bättre publikljud.
Som bonus – eller utmaning – fick jag också smaka sniglar för första gången i mitt liv. Det var… en upplevelse. Inte riktigt Camp Nou-klass, men man kan ju inte vinna jämt.
Barcelona kändes då som en stor stad med ett oväntat hjärta. Lite ruffig, väldigt levande och alldeles underbar för en 13-åring som älskade fotboll mer än det mesta.
Ett grått Barcelona
Andra gången jag kom till Barcelona var allt annorlunda. Staden var grå. Vädret var grått. Och jag var ledsen efter ett missfall. Ibland spelar det ingen roll hur vacker en stad är – sorgen färgar allt. Jag kände ingen glädje över resan, inte över att besöka Sverige och absolut inte över att ta mig dit med buss. Jag ville bara tillbaka till Mallorca, till något som kändes tryggare och lättare att andas i.
Barcelona fick den gången vara exakt så tung som livet ibland är. Och det är också en del av stadens roll i mitt liv.
Glädjen kommer tillbaka (och den gör entré på La Rambla)
Som tur är blev det fler besök genom åren. Kortare besök, lättare besök, besök fyllda av skratt och glädje. Barcelona är nämligen väldigt bra på att påminna en om livet – särskilt ute på gator och torg.
Ett minne sticker ut extra mycket. Vi hade flera timmars mellanrum mellan flygen Barcelona–Mallorca och jag tog taxi in till La Rambla med min äldsta dotter som då var tre år. La Rambla, denna pulsåder där staden aldrig riktigt sover: blomsterstånd, marknader, mänskliga statyer, musiker, akrobater, poeter – och turister som går rakt in i alltihop.
Min dotter var trollbunden. Hon tittade storögt på alla som stod på lådor och uppträdde. Till slut gick hon fram till en man, pekade på lådan och förklarade – med hela kroppen – att hon också ville stå där och sjunga. Mannen log, flyttade på sig och gav henne scenen.
Där stod hon sedan. Tre år gammal. På La Rambla. Och sjöng ”Björnen sover” på svenska. Med en inlevelse som hade gjort vilken gatukonstnär som helst nervös. Folk stannade. Log. Applåderade. Och kastade pengar. Tillräckligt mycket pengar för att bjuda på fika på Mallorca senare samma dag.
Min dotter: tre år, internationell artist och ekonomiskt tillskott till familjen.
Barcelona – staden som alltid spelar huvudrollen
Barcelona är en stad där något alltid händer. På gatorna. På torgen. I gränderna i El Born. På Plaça Reial. I skuggan av Sagrada Família, som fortfarande – decennium efter decennium – inte blir färdig men ändå är fullständigt magisk. Här finns Gaudís fantasivärld, Montjuïcs utsikter, Barcelonetas strandliv och ett evigt sorl av liv.
Och så fotbollen förstås. FC Barcelona är fortfarande mer än en klubb – Més que un club. Camp Nou är fortfarande ett heligt tempel, även om det byggs om och moderniseras. Andan finns kvar.
30-årsfirande och återkomsten
Senaste besöket var när min äldsta dotter fyllde 30 år. Samma dotter som en gång stod på en låda på La Rambla. Livet är rätt fint ibland.
Vi tillbringade tre intensiva och underbara dagar i staden. Bodde på Hostal Orleans – ett helt okej budgetställe, varken lyx eller katastrof. På ankomstdagen, som också var hennes födelsedag, firade vi på Bar Jai-Ca. Fredag och lördag vandrade vi runt tills stegräknaren fick hybris och fötterna började förhandla om vapenvila. På söndagen åkte vi hem – trötta, lyckliga och mätta på både mat och intryck.
Så… när ses vi igen?
Barcelona har varit sniglar och sorg, fotboll och frihet, gatukonst och barnsång. Det är en stad som förändras – men som alltid känns igen.
Så frågan är inte om jag kommer tillbaka. Utan när.
